Plötsligt!

...så kände jag att jag var tvungen att blogga! Så kan det gå, det kommer över en när man minst anar och då kan man, om man som jag är en simpel exjobbare, bara ge vika för lusten och kasta sig över tangentbordet. Inte det att jag inte sitter här med händerna klistrade vid de halvkladdiga tangenterna annars, det är ju det jag gör, men eftersom ingen betalar mig (vad jag vet) så kan jag ägna hela min tid till att blogga om jag verkligen vill. Fast två gångers bloggande på en termin kanske man kan göra i arbetslivet också? Eller vad säger ni anställda där ute -ni på den andra sidan? :)

Ja, som ni märker så händer det inte så mycket här utan man kan fritt hänge sig åt vilt fabulerande. Det känns lite som att jag hänger mig åt vilt fabulerande även när jag skriver på mitt lilla exjobb. När de sa att det inte var någon som var expert på ämnet (CDM, för er som vill veta) här på avdelningen längre så tänkte jag ändå att det var lugnt, någon måste ju finnas att fråga liksom. Och visst finns det det, men det är inte så ofta det leder till någon direkt ny kunskap som har med arbetet att göra. Folk kan iallafall en väldans mycket annat och jag går mest runt och blir imponerad, och så får man ju såklart en dos prestationsångest med eftermiddagskaffet...

Ja, äntligen kommer vi in på kaffet, som ni måste undra! Hur går det med fikapauserna egentligen, och har dom märkt att hon är där än?
-Joo, jag måste säga att såhär efter två månader känner de flesta igen mig lite vagt, även om inte särskilt många vet vad jag gör. Dock blir jag inbjuden till varje fika numera, tack vare att jag fått en egen mailadress precis som de andra barnen! Och folk är faktiskt riktigt trevliga, med undantaget för min handledare som undviker mig i korridorerna -men man kan inte få allt...

Tjaa, das var nog alles (finns det något bättre än svensk-tyska?)
på återseende!
T