Fitter, happier, more productive…

5 tecken på att du har drabbats av självkonstruktivitet:

1. Du börjar dela in din lediga tid i projekt och gör små listor även över de saker du tycker är roliga att göra, som till exempel att kolla upp ny musik, läsa böcker och ringa vänner.

2. Du använder din surt förvärvade flextid till att åka på anställningsintervjuer i städer du innerst inne vet att du inte kommer att trivas i.

3. Du tänker ”Härnösand kanske inte är så dumt ändå, där får man mycket tid till träning och seriös matlagning ”

4. Du blir på dåligt humör på kvällen om du inte fått något gjort på jobbet.

5. Din lista på nyårslöften täcker tre A4-sidor, och det är inte ens jul ännu.

Nu kom jag på första nyårslöftet på fjärde sidan: Släpp löken, för helvete!

God jul och gott nytt år.

/Jörgen

Plötsligt!

...så kände jag att jag var tvungen att blogga! Så kan det gå, det kommer över en när man minst anar och då kan man, om man som jag är en simpel exjobbare, bara ge vika för lusten och kasta sig över tangentbordet. Inte det att jag inte sitter här med händerna klistrade vid de halvkladdiga tangenterna annars, det är ju det jag gör, men eftersom ingen betalar mig (vad jag vet) så kan jag ägna hela min tid till att blogga om jag verkligen vill. Fast två gångers bloggande på en termin kanske man kan göra i arbetslivet också? Eller vad säger ni anställda där ute -ni på den andra sidan? :)

Ja, som ni märker så händer det inte så mycket här utan man kan fritt hänge sig åt vilt fabulerande. Det känns lite som att jag hänger mig åt vilt fabulerande även när jag skriver på mitt lilla exjobb. När de sa att det inte var någon som var expert på ämnet (CDM, för er som vill veta) här på avdelningen längre så tänkte jag ändå att det var lugnt, någon måste ju finnas att fråga liksom. Och visst finns det det, men det är inte så ofta det leder till någon direkt ny kunskap som har med arbetet att göra. Folk kan iallafall en väldans mycket annat och jag går mest runt och blir imponerad, och så får man ju såklart en dos prestationsångest med eftermiddagskaffet...

Ja, äntligen kommer vi in på kaffet, som ni måste undra! Hur går det med fikapauserna egentligen, och har dom märkt att hon är där än?
-Joo, jag måste säga att såhär efter två månader känner de flesta igen mig lite vagt, även om inte särskilt många vet vad jag gör. Dock blir jag inbjuden till varje fika numera, tack vare att jag fått en egen mailadress precis som de andra barnen! Och folk är faktiskt riktigt trevliga, med undantaget för min handledare som undviker mig i korridorerna -men man kan inte få allt...

Tjaa, das var nog alles (finns det något bättre än svensk-tyska?)
på återseende!
T

Livet som förvärvsarbetande

Karlstad. Denna ljuva stad! Där allt går i gult och lila och en svag doft av kaffe ständigt ligger över staden. Jag svävar fortfarande lite på rosa moln över det faktum att någon faktiskt betalar för att se mig 5 dagar i veckan! Och inte nog med det! Jag har en superlägenhet! Mitt i stan! Jag går omkring och är löjligt nöjd. Min lilla 2:a på 43 kvadrat! En smula konstig färg på tapeterna men jag har vant mig! :) Mitt första intryck var Cappuchino, men efter att ha studerat det hela mer ingående skulle jag snarare säga någon slags latte... Hursomhelst, fint! Jag har provat både min tvätt och diskmaskin. De fungerar alldeles utmärkt! Alla fönster vetter mot innegården, och tittskåpseffekten gör att det känns som hemma (vildanden).

Här på Länsstyrelesen i Värmland behöver man inte oroa sig för att bli snuvad på sina fikaraster! Alla fikar tillsammans minst 1 gång/dag, ofta 2. Jag gör mitt bästa för att jobba på min sociala förmåga. Den kan komma väl till pass. Många är lättpratade men det har slagit mig att de flesta har hus eller är gravida. Ämnen som kanske inte är mina specialområden. Ändå är alla relativt unga. Och trevliga bör tilläggas! Alla vill att jag ska trivas och är mycket måna om att jag känner mig välkommen och hemma. Under mina två första veckor har jag hunnit med 2 afterwork och 3 luncher ute. Oftast äter alla medhavd mat. Fast alla går ner till lunchrummet tillsammans, på min enhet. Vi är 14 stycken och på hela avdelningen finns 60 personer. Jag tampas fortfarande med namnen på de övriga 46. En tråkig sak är att jag fortfarande, efter 2 veckor, väntar på materialet jag behöver för att kunna sätta igång med mitt projekt. Därför kan jag inte påstå att livet är särskillt stressigt för tillfället. Jag antar att det är lugnet före stormen. Men jag är numera grymt motiverad och vill verkligen sätta igång på allvar. Imorgon ska jag dessutom byta rum. Från mitt som har utsikt över ventilationstrummorna till ett med älvutsikt! (För dem som inte är så väl bevandrade i Värmlands geografi kan tilläggas att älven=klarälven) Då får jag även höj och sänkbart skrivbord samt häftig stol! Deeutom gjorde jag ett fynd idag! Jag hittade en övergiven ergonomisk pall i naturvårdarnas korridor som de gärna ville bli av med. Folk är inte kloka! Hursomhelst nu sitter jag mycket nöjd på den.

Jag har inte fått bredbandet jag har beställt än och har grym abstinens. Och till helgen ska jag lämna in min dator på reparation igen, innan 2-års garantin går ut. Så jag lär väl få det lagom tills dess att jag är datorlös... Jaja, det är väl ingen nyhet att datorn strular och det är ju gratis om jag fixar det nu.. men det känns lite surt ändå.

Jag har införskaffat ett gymkort. SATS ligger 1,5 kvarter bort. Ett avstånd som gör att jag aldrig kan skylla på att jag inte orkar pallra mig dit. Desstom, fick jag veta när jag löste medlemskap, så ringer de om man inte är där på en vecka och hör efter var man blivit av och försöker peppa. Jag tycker det låter snudd på läskigt. Storebror ser mig, eller i det här fallet; storasyster. Som nybliven medlem och hurtbulle, har jag lyckats ta mig dit hela 4 gånger under första veckan och jag känner mig mycket stolt över min prestation.

Som kuriosa i min klumpighet använde jag mina linser igår, första gången på jag vet inte hur länge. Det gick förvånansvärt bra. ...tills jag skulle ta ut dem och i min ovana körde in nageln i ögat. Nu lär jag ju inte ha dem igen på minst en månad. Suck! Har man inga problem är det ju bra att skaffa sig några.

Jag avundas Anna Maria. Varför finns det ingen hållare för mobilsmycken på min telefon?? Hur kan Ericsson vara så klumpiga att tillverka en utan?! Jag vill ha små fluffiga prydnader till min mobil! Jag köpte aldrig några till mig själv i Kina eftersom min telefon inte har en hållare... Vad är en höst utan mobilsmycke?

Alla vägar bär till Karlstad. Glöm inte det.

/Annika

Mot ljusare tider..

Jag är i Lund igen. Hälsar på. Allt känns precis som vanligt. Jag nöter samma gatstenar som jag gjort så många gånger förr. Allt känns så vant. Tryggt på något sätt. Jag suckar när jag har släpat mig till KC för att lämna nyckeln till kontoret. Och som alltid är den personen man måste få tag på inte där. Har försökt i två dagar nu. Känns prcis som vanligt. Utom ibland. Då bubblar en alldeles pirrig känsla upp till ytan. Jag blir lycklig och nervös på samma gång. JAG HAR FÅTT JOBB! Iiiihh! Sedan lugnar jag ner mig och allt blir normalt... Det är ju helt fantastiskt! Jag har ett jobb! :) En projekt anställning, men ändå! Så nu är jag här i lund och hälsar på Anders och förbereder min flytt. Jag ska köra upp alla mina ägodelar imorgon. Kommer att ta löjligt lång tid. Jag körde ner på 6-7 timmar. Men med släp går det mycket långsamare.. Det känns konstigt att jag inte ska bo här mer. Jag ska flytta hem till värmland. Något jag egentligen inte är så förtjust i, men jag har insett fördelen av att bo en stad som har snabba och bra tågförbindelser till Stockholm, Göteborg och Oslo. Jobbet ja! Jag ska utvärderagrundvattenkvalitén i värmland samt ta fram en model för användandet av SGUs databas. Arbetet är på Länsstyrelsen så jag är statligt anställd. De verkar hur trevliga som helst på avdelningen och jag tror att det kommer bli jättebra. Jag har skaffat mig en liten 2:a mitt i stan. Den har både tvätt och diskmaskin! Jag kan hädanefter tvätta när jag vill!! Inget köande för att få tag på en timme i tvättstugan mer! Vilket himmelrike! Så nu hoppas jag att få rikligt med besök! :) Fast eftersom det blir en låååång resa för de flesta antar jag att det kommer att dröja lite... ;) Jaja, Anders kommer om 2 veckor iallafall!

På tal om Anders ja! Den lurifaxen har fått ett jobb i Kalmar! Ochså en projektanställning på 6 månader. På ett litet konsultföretag som jag alltid glömmer bort vad det heter. Det heter något väldigt logiskt. Men namnet är inte det minsta catchy. Följdaktligen så glömmer jag det så fort jag hör det. Det passerar rakt igenom mitt huvud tyvärr. Men han har fått en fin lägenhet centralt. Och som kompensation för hans något snålt tilltagna tvagningsutrymme här i Lund har han numera (ja om en vecka) 2 badrum!

Nu ska jag pallra mig till Ulrikedal. Kanske är det sista gången jag går dit..... IIIiihhh! Jag hoppas bara att de inte hemlighåller fika tiderna för mig. Så att jag likt Thea förtvivlat letar efter fikasällskap. Jag vill inte se mina fika-mig-till-jobb-chanser glida mig ur händerna...AAahhh.. Nej! Nej!! Inte tänka på det! De är supertrevliga på länsstyrelsen..

Kramar

Annika

Ekosystem, class of 01

Ekosystem, class of 01

Stockholm, stockholm...

Ja, stockholm i all ära, ett riktigt trevligt ställe, men lite svårare verkar det vara att nästla sig in här på min lilla avdelning på NV. Alla är trevliga -men mer reserverade än jag kunde ana faktiskt! Man tänkte ju att folk skulle va rätt torra, men nu har jag varit här mer än en vecka och de flesta tittar fortfarande förvånat på mig när jag dyker upp, som att "jahaa, du är här ja..".

Jag försöker förgäves följa idas råd att jag ska fika mig till en anställning, men det verkar inte ha gått så bra hittills. Delvis på grund av att de brukar glömma att säga till mig när det är fika... Verkar vara svårare än man kan tro att charma det här gänget, man skulle säkert kunna skriva tex ett exjobb om det. Men vad säger man, det kan ju ändå vara värt det när avdelningen heter "avdelningen för hållbar samhällsutveckling", är det inte underbart?! Som musik för mina hållbara öron.
blog on - blog off
T

Lund

Nu sitter jag här på översta våningen på UB, precis under taket och blickar ut genom de enorma fönstren på regnet utanför. Det är tomt och tyst här, bara jag och en till. En popkille som även han verkar uppskatta stillheten och den våta grönskan utanför. Det känns inte riktigt verkligt det här. Jag känner mig som hjältinnan i en film som svårmodigt blickar ut genom ett fönster. Det regnar alltid i sådana scener. Egentligen borde jag börja gå. Handla en present till Johanna. Hon har födelsedagsfika ikväll. Men jag vill inte gå. Jag vill sitta kvar här. Just nu känns det som jag skulle kunna sitta här för alltid. Alla har åkt. Eller nästan. Anna Maria är kvar i en vecka till. Jag antar att Sara och Björn är framme nu. Kina. Jag är lite avundsjuk. Petter och Lovisa sitter väl på flyget... Nu är det snart bara Anders och jag kvar.. Fast Anders har ju åtminstonne en bostad. Det är lyx. Jag hade hoppats att jag skulle ha ett jobb nu och en bostad. Det känns lite som ett moment 22. Inget jobb utan bostad och ingen bostad utan jobb..

Jag är i alla fallhelt klar nu. Inte en enda sak kvar. Inget litet arbete. Ingen tenta. I måndags tryckte klart och band in exjobbet. Jag kan hålla det i handen. Det känns bra. Det blev fint. Så nu är det bara det där med att söka jobb. Det hade varit roligt och spännande om jag inte blivit av med lägenheten. Men nu är det lite för mycket för att det vara roligt.

Undra om jag ska gå nu. Jag kommer bli genomblöt. Men affärerna stänger snart och jag behöver en present. Något fint. Det är ju ändå ganska mysigt att krypa in i en filt med en mugg varmt te. Och det blir ju egntligen bara mysigare ju kallare man är.

Det känns konstigt att se alla som skyndar till sina föreläsningar. Alla som myllrar på lth. Jag undrar alltid vart de tar vägen. För det är bara i början av höstterminen det är så. Är det alla nya som inte vågar röra sig på området om det inte sker i grupp? Eller slutar folk helt enkelt att gå till skolan efter ett par veckor?

Nej nu ska jag gå. Varför tog jag inte med ett paraply? Antagligen för att det inte regnade när jag gick hit. Men ändå. Jag borde vara vuxen nu och kunna förutsäga sådant här. Men den kommer väl krypande på en allt för snart. Vuxenheten. .

Annika

C309 lägesrapporterar

Jo, nu är det dags...ännu ett helt meningslöst inlägg om mitt om möjligt ännu mer meningslösa liv! Väntan har varit lång och, ska det snart visa sig, helt omotiverad med tanke på kvaliteten på nedanstående...

Svanöfesten var givetvis precis så rolig som man väntat sig! Hur nu det är möjligt med de skyhöga förväntningar som lätt trissades upp innan festen =) Bildbevis:

Haha..delar av laget Jörgens vänner...
Lovisa posar lite lagom sådär =)


Söta vänner med spagettiben? Och missbildade händer?


Hmmm...roligt som sagt.


Dansanta är ni med...


Ballonger, ballonger


Studie i söta vänner



Detta om detta...

Jag ska ju som sagt åka till ölets och korvens rike i höst. Det innebär att jag måste flytta ur mitt rum, vilket i sin tur leder till att jag måste göra en massa tråkiga saker, vilket altså i sin tur leder till att jag gör detta inlägg istället.

Jag skulle helst älta min ångest över att kära vänner nu verkligen sprids över jordens yta. Jag vet, internet gör att La Paz befinner sig på mentalt gångavstånd eller nåt, Lánzhou i princip kan betraktas som ens eget vardagsrum och hela Sverige inte är mer än några knapptryckningar bort... Men, det hjälper inte!

Istället för att älta ska jag redogöra för
mina planer... Den nionde September flyttar
jag in på:

Ostendstraße 1
761 31 Karlsruhe

En karta säger ju inte mycket, men detta underbara citat från nätet tycker jag är mycket talande...

Tankefabrik med sydländsk atmosfär
Här regerade tidigare markgrevar – idag regerar livsglädjen. Kulturlivet, livsstilen och matglädjen i kombination med stadens vackra läge, atmosfären i parkerna och grönområdena gör Karlsruhe till en mycket speciell stadsupplevelse. Vad stadens unika byggnadsform lovar, infriar också denna badiska metropol: här förenas livets bästa sidor!

Shit, inte lite att försöka anpassa sig till...

Jaja, nu ska jag nog ge mig på nästa bananlåda. Lycka till med allt packande och jobbande och allt sånt. Dags att älta lite för er andra också. Jag hoppas på att det blir långt livligare på bloggen snart, så kan jag sluta göra dessa sporadiska ack så meningslösa inlägg =)

Kram på er alla!